Egot och det transcendentala.

Inom buddhismen är en av grunderna att inget materiellt eller själv har någon form av ”själ”. En Buddistisk övning som är rätt givande om man vill skala av de olika skal av ego som vi består av är Vipassana.

Vipassana är en meditation som enligt tradition ska härstamma från Buddha (Siddhartha Gautama) själv. Man mediterar över sig själv och allt som egentligen inte är ”jag”. Som man skalar en lök så skalar man sakta av del efter del av det man trodde och kallade för ”jag”. Resultatet ska till slut bli det samma som man skalar bort det sista lagret av löken, inget blir kvar.

Att förlora egot på detta sätt kan om man inte är redo för det vara väldigt otäck upplevelse för den som inte lärt sig att släppa taget om det världsliga och inse alltets ständiga rörelse och illusionen att saker är beständiga.

Man kan även få samma resultat av vad jag kallar för  transcendentala upplevelser. Detta kan man få antingen genom rituell magi av olika sorter eller av aktiv meditation då man strävar inåt med hjälp av bilder och fantasi som till slut blir besjälade med eget beteende.

Ofta är egot kopplat till inlärda åsikter om hur saker och ting ligger till, det man ser är det som finns. Ofta i dessa dagar skulle jag nog säga att vi är extremt världsliga i vår syn på oss själva och vårt ego. Att plötsligt uppleva något som slår sönder den grund vi har byggt vårt ego på kan för den oerfarne vara en extremt otäckt som i värsta fall kan leda till psykoser om man inte är balanserad.

Att uppleva något som går bortom tid och rum samt bryter mot allt vad vi lärt oss kan öppna dörrar till andra dimensioner inom oss själva och detta är en del av vad man strävar efter inom det som kallas för magi eller magick (Crowleys stavning).

Dessa upplevelser leder slutligen till insikten om vårt eget egos förgänglighet och att medvetandet har en helt annan form än vad vi egentligen tror. Det sträcker sig bortom det materiella och begränsas inte av varken tid eller rum. När jag har upplevt dessa tillstånd så är det som att plötsligt stå vid kanten av ett outgrundlig stup och känslan av svindel omsluter en. En svindel av att se ens väsens gränser suddas ut och egots hopplösa kamp för överlevnad.

jag kan likna egot med en av mina drömmar som följt mig i många år. Jag befinner mig på en borggård och i en inhägnad finns det en motbjudande varelse som skriker av skräck. Det skrikande djuret består av olika kroppsdelar som sticker ut lite överallt över dess kropp och mitt på denna kropp finns ett förvridet ansikte som skriker om och om igen, ”jag finns, jag finns, jag finns!!!”.

I drömmen tar jag fram en dolk och jag stöter den i besten och flår det. Under denna mardrömslika yttre finner jag en helt vanlig gris som plötsligt glatt börjar grymta runt efter jag flått det yttre. Där efter går jag in i slottet som borggården tillhör. Där inne finns den grymma tyrannen som styr landet. På golvet är en cirkel med symboler och med ett svärd liggandes på det. Tyrannen kommer fram skrattandes mot mig och försöker tvinga mig att böja mig för hans vilja. Men istället tar jag på mig min magiska ring och så tar jag upp svärdet från golvet och riktar det mot tyrannen som ser chockad ut. Jag säger, ”du har ingen makt över mig längre”.

Med allt detta vill jag få fram att det vi måste sträva efter är detta icke ”jag” inom oss. Det som saknar gränser och efter insikten om vårt sanna väsen. Insikten att livet och döden bara är illusioner och en del av det stora skämtet.

Jag avslutar med ett utdrag från Book of lies av Aleister Crowley. (Det roliga här är att jag inte kommer ihåg att stycket hette Onion peeling).

 

 

ONION-PEELINGS

The Universe is the Practical Joke of the General
at the Expense of the Particular, quoth FRATER
PERDURABO, and laughed.
But those disciples nearest to him wept, seeing the
Universal Sorrow.
Those next to them laughed, seeing the Universal
Joke.
Below these certain disciples wept.
Then certain laughed.
Others next wept.
Others next laughed.
Next others wept.
Next others laughed.
Last came those that wept because they could not
see the Joke, and those that laughed lest they
should be thought not to see the Joke, and thought
it safe to act like FRATER PERDURABO.
But though FRATER PERDURABO laughed
openly, He also at the same time wept secretly;
and in Himself He neither laughed nor wept.
Nor did He mean what He said.

Annons