Den Typhoniska filosofin enligt mitt tycke.

Många kopplar Crowley, magi och vänstra handens väg till vad många kallar ondska. Det vill säga handlingar som bryter mot lagen, övergrepp på människor och djur samt mycket annat otrevliga saker. Människor som klär sig i svart och lyssnar på black metall och kallar sig för satanister.

Är så fallet kan man fråga sig?

Nej allt annat än detta säger jag. Visserligen tror jag inte på att värden som gott och ont finns utanför det mänskliga sinnet som en objektiv existens. Detta gäller det mesta i vår vardag och vår egen uppfattning om vår egen personlighet.

Jag ogillar att placera saker i fack så som vit eller svart magi etc… personer som placerar saker i fack generaliserar ofta och dessa leder mer till fördomar än klarhet.

Min uppfattning av den Typhoniska filosofin är att den är kopplad till den kvinnliga aspekten av det andliga och där med månen, undermedvetna, sexualitet, och nattsidan av livets träd (universum B, the void, alltets ursprung). Det icke-manifesta som genom detta icke vara har all potential utan gräns.

Det manifesta är det som anses vara dagsidan, maskulina fallisk solkult. Denna sida är vårt ego och personlighet. Allt vi kan uppleva med våra sinnen och det som ryms inom tid och rum. Allt här är i ständig rörelse och där med också en illusion eller maja som det kallas inom Buddhismen.

Det man fruktar och räds symboliseras oftast med hemska bilder och symboler. Demoner och jävlar får representera avgrunden och det mörka och det är dessa symboler och väsen som Kenneth Grant bland annat använder för att påvisa våran dolda sida som många inom dom stora religionerna räds för men som i slutändan ändå är vårt ursprung. Ett bra exempel är Kali den mörka och slukande modern. Hon är lätt att misstolka med sina avhuggna huvuden runt sin hals.

Men varför anamma nattsidan av det kabbalistiska trädet med dess tunnlar och kliffotiska energier som hotar att förgöra en? För den enkla orsaken att dessa energier och avgrunder finns inom oss själva och får löpa amok med oss om vi inte anammar dessa och lär oss leva med dem och på så sätt kontrollera dess influenser på oss.

Enligt Kenneth Grants Typhoniska triologier är det just mörkersidan som egentligen är den verkliga sidan och vi med våra vardagliga medvetande är likt Platons grottliknelse blott skuggspel på väggen.

Ett bra exempel på denna dualitet som vi lever med är relationen mellan Ra Hoor Kuit och Hoor Paar Kraat. Den ena är sol-falken och den andra barnet som sitter på en lotusblomma på avgrundens vatten. På sätt och vis är de två sidor av samma mynt, en Horus och en anti-Horus. Den som omsluter dem båda är Nuit med stjärnor på sin kropp som är oändliga. Nuit, Nu-Isis är själva mörkret själv som föder ljuset. Hon är bortom tid och rum och därav Kenneth Grant’s ofta utomjordiska liknelser och UFO-symbolism.

Grant var också en av dem som först började använda Lovecraft inom sin kreativa magi vilket säkert inte gått hem i alla läger. Men han använde allt på sin palett för att måla upp och skapa en länk mellan medvetandet och det bortom slöjan. Lovecrafts mytologi hemsöks av monster och otäckheter som inte är jordsliga och detta passade Grant som handen i handsken.

Så den ondska som symboliskt poppar upp inom den Typhoniska filosofin och vänstra handens väg är just symboler. Set, Satan eller Shaitan är en form av anti-logos eller anti sol, den svarta solen, solen bortom solen som ofta kopplas samman med Sirius är inte en ond makt utan snarare vårt sanna ursprung. Rädslan inför detta obeskrivliga har lett till en svartmålning som egentligen inte är rättvis. Precis som livet i sig själv är hårt och brutalt är dessa krafter det, då har man tagit till en symbolik där man ondgör allt detta man fruktar. Men sanningen är att vi är den del av detta och arbetet med att balanser upp detta inom oss är arbetet med de arkaiska krafter som döljer sig bakom dessa skrämmande masker.

Både som barn och som ”vuxen” har jag själv stött på detta alluppslukande mörker flera gånger som ingen kunnat förklara allra minst jag själv. Dessa tillfällen har varit tillintetgörande för mig själv och mitt ego som inte kunde greppa detta oformbara som tornade upp sig inom mig. Men nu känner jag att jag nu har verktyg för att kunna behandla och möta detta mörker som ligger och gömmer sig i våra medvetandes skrymslen.

Vissa anser att Kenneth Grant är ”pure evil” men detta anser jag är en trångsynt bild av honom och säger mer om personen som yttrade åsikten. Det man inte förstår gör man lätt till något farligt men samtidigt hur mycket ondska har inte spridits i världen av människor som sagt sig gjort det i godhetens namn?

Annons

Convolvulus and other poems – Kenneth Grant

Kenneth Grant har tidigare gett ut två poesisamlingar. Här är de samlade tillsammans med en tredje samling.

Volymen innehåller Grant’s poesi som sträcker sig fron 40-talet fram till 2000-talet.

Naturligtvis berör det mesta i samlingen den andliga aspekten eller närmare 110%. Jag gillade dikterna rakt över och man ser en klar linje från de tidigare till de äldre hur de blir allt mörkare och vissa till och med sammanvävda med de Typhoniska trilogierna.

Uppskattar man Grant’s verk både det ockulta och hans romaner kommer man även älska denna diktsamling. Man kan nog säga att han fortsätter Crowleys tradition med dikter och ockultism.

Förlaget: http://www.starfirepublishing.co.uk/

Nightside of Eden – Kenneth Grant (1977)

I våras kom en ny utgåva av Kennet Grant’s Nightside of Eden. Denna klassiker som har delat upp den ockulta världen i två läger. De som uppskattar den och de som avskyr den eller anser att det är rent dravel.

Själv tillhör jag den delen som uppskattar Kenneth Grant och hans böcker och då framförallt Nightside of Eden. NoE är en sann grimoire och ett viktigt verk inom mörkrets doktrin. Jag erkänner att den är inte den lättaste att ta sig genom och man måste ha god kunskap i framförallt kabbalah för att kunna ta till sig dess innehåll.

Det är andra gången jag läser genom den och skillnaden mellan de två gångerna är gigantisk. Den andra gången öppnade boken en helt ny värld för mig, eller ska jag säga den konfirmerar mycket av mina egna erfarenheter.

Det som är viktigt att greppa är Grant’s kreativa magi och hans sätt att frisera ämnen och att använda sin egen fantasi. Det är här som många brister i insikt när det kommer till Grant. Många ockultister är bokstavstrogna och ser saker i vitt och svart. Grant ställer sig bortom denna kategorisering.

Nightside är enligt mitt tycke nog Grant’s viktigaste verk och hjärtat som pulserar i hela de Typhoniska triologierna. Det är i denna fjärde bok som Grant använder sig av den stora och mörkare paletten. Boken tar upp ett ämne som ingen knappt vågat prata eller skriva om tidigare utan bara gjort hänsyftningar om.

Så vill du träda in på den mörka doktrinens väg är denna bok ett måste men det är viktigt att komma ihåg att kunna greppa baksidan måste du även kunna din framsida. Inget mynt finns med bara en sida.

För att köpa denna klassiker som säkert snart kommer bli slutsåld gå in här: www.starfirepublishing.co.uk

Temple of Set är klar

Jag har i många år följt sett detta verk sakta bli till. Kapitel efter kapitel. Version efter version. Och likt en utsvulten varg har jag förtärt dess innehåll.

Nu har det till synes inte hänt något på flera år men så plötsligt i morse då jag på tunnelbanan hoppade in på Aquinos sida så var den där, helt färdig i sin prakt.

Det har blivit ett stort verk på över 700 sidor med historien fram till idag om Temple of Set. Det är inte bara Aquinos ord i detta verk utan många andra framstående Setianer’s ord finns med i appendixet.

Detta är en trevlig julklapp för personer intresserade av Vänstra handens väg och andlighet i stort.

Ladda ned den gratis, läs och bli till (Xeper)

https://xeper.org//maquino/nm/TOS.pdf

Uppblåsta egon inom ockultismen

Efter 20 år av ockult intresse så är det något som jag ser som en av de största sjukdomar man kan finna inom ockultismen och det är uppblåsta egon. Man finner dessa egon både på höger och vänstersidan av traditionerna. Det som ofta följer med dessa uppblåsta egon är absoluta sanningar och bristen på självinsikt.

Det är viktigt att ha fötterna på jorden. Långt ned i själva helvetet om du frågar mig. Tyvärr flyger dessa uppblåsta egon upp i det blå och placerar deras huvuden bland molnen att de totalt förlorar sikten ned till marken eller sina egna handlingar.

Början av min vandring var bland grupper som såg och ser sig som Högra handens väg. Man pratar om vit magi och ser sig som kämpar för det goda. Men vad är egentligen vit magi eller gott? Ofta är det en total brist på filosofisk insikt och ifrågasättande av de dogmer man ofta har hur mycket man än påstår att man inte har. Ofta råder en total dualistisk syn även om man påstår att man har en monistisk syn, Svart och vitt, gott och ont är det som verkar vara det enda som råder. Samtidigt som målet är en förintelse av egot och upptagande av något ”högre” är ledarna ofta extrema individualister. Reglerna gäller alla andra men inte de upplysta mästarna.

Tittar man närmare i sömmarna så brister de rejält och man finner dem vara fulla av hyckleri och rent struntprat. Mina första år tillbringade jag inom Servents of the Light och det visade sig att denna organisation stämde överens med alla de tragiska punkter jag tagit upp. Både ledaren i Sverige och de i England hade egon större än livet själv. Gud förbjude om någon var kritisk och ifrågasättande. Det är nästen kultvarning om man vill vara riktig elak. Jag lärde mig mycket visserligen men inget unikt som man inte kan finna någon annanstans vad S.O.L än säger. Det komiska är att jag kom i kontakt med element under den här tiden som kan säga tillhör den vänstra handens väg. I samband med att jag lämnade SOL så dök det upp en katt bland hermelinerna. En bedragare som lurade skiten ur ledaren i Sverige och överhuvudet Dolores i England. Han visste precis vad som krävdes. Man slickade deras rövar på rätt sätt och klappade dem medhårs och de gav honom allt, grader och pengar. Tragikomiskt minst sagt och det visar verkligen vad för människor som ledde SOL då.

Då jag lämnade S.O.L var jag både luttrad och besviken.  Jag sökte mig till andra grupper som till exempel BOTA men även där fanns jag samma drama och uppblåsta egon. Vare sig det var WICCA, Vitka eller vad annat så var det alltid samma typer av människor med sina absoluta sanningar och alltid samma vit/svarta synsätt som tillslut känns ett väldigt naivt och barnsligt synsätt.

Då mitt intresse för Crowley växte började jag även mitt intresse för vänstra handens väg och organisationer som lutar åt det hållet. Tyvärr fann jag OTO (the caliphate) vara lika dogmatiskt lett av personer med uppblåsta egon. Church of Satan av idag är bara ett skämt och har inget alls med den organisation som La Vey startade på 60-talet. Även Temple of Set har haft sina interna stridigheter och uppblåsta egon men bortsett från det så har ToS fortfarande min respekt även om jag inte är medlem längre.

Min insikt idag är att det bara finns en väg för initiering och det är genom sig själv. Det finns ingen objektiv initiering utan bara en individuell sådan. Sen är det upp till var och en att finna det uttryck som passar för en och det som tilltalar en. Vill man tillhöra en organisation måste man alltid vara väldigt kritisk och inte ha någon rosafluffig syn ledare och grupper. Det finns bara en som har den absoluta sanningen för dig och det är du själv. Att utveckla sig (xeper) är det viktiga anser jag. Inga fina grader och sånt är något självändamål. Säger någon åt dig vad som är gott eller ont, svart eller vitt ja då ska du genast vända ryggen till och gå därifrån för dessa individer är inte värda din närvaro.

Nightside of eden – Kenneth Grant (1977)

Detta är en klassisk bok rörande mörksidan av livets träd och man kan säga att den beskriver ryggraden för den Typhoniska filosofin.

Detta är ingen lätt bok och den kräver flera läsningar för att kunna greppa den och vad den säger. För mig krävde det studier av Temple of Set’s filosofi för att skänka ljus över den här boken och även över Grant’s hela livsverk.

En bra kombination är att läsa The dark tarot av Linda Falario och Fred Fowler. En viss grundförståelse av Kabbalah är att föredra då man läser Nightside och att man är påläst på bland annat Crowley’s verk.

Huvudpersonen i boken är i grunden Set och hans moder, Typhon. The lady and her dog (dog star). Ämnet är baklängesvandringen genom avgrunden som är Daath till Set’s öken och ned genom dess tunnlar som virvlar genom mörkersidans ickevärld.

Många har kallat Kenneth Grant för galen eller ondskefull men detta är åsikter som odlade i okunskap. Man måste se bortom ytan och det udda för att nå det inre. Man ska hålla i minne som en vän till Grant nyss skrivit att Grant såg sig som en magisk konstnär. En konstnär kan beskriva inre verkligheter med symbolik som inte alltid är rationell. Ingen klagar på att Dali’s målningar inte är realistiska  Man måste våga ta hoppet ned i avgrunden för att nå Nuit och insikten om Hadit.

http://www.adlibris.com/se/bok/nightside-of-eden-9781871438727

Against the light – Kenneth Grant

Against the light är en den av novellsamlingen Nightside Narratives förvirrande av Kenneth Grant. Det är en vild blandning av fantasi, verkliga händelser, fiktiva och verkliga personer.

Against the light har också sin plats bland den sista delen av den Typhoniska triologin. Den binder samman och skänker lite ljus över bland annat Nu Isis logens arbete.

Man kanske finner det förvirrande med blandningen av verkligt och fantasi men det är det som är lite poängen. Vad vet vi egentligen vad som är verkligt eller inte. Speciellt inte inom magin.

Men ska man ha behållning av novellen bör man nog läst på lite ur den Typhoniska triologin. Men hur som hur så är det en spännande novell med en lustig vändning bara men ger den tid och eftertanke.

The backward darkness

Let the word of silence be yours for ever true. As thou sit among the darkness searching for a clue.

Light the candle for a woman and her dog. Close you’re eyes and fly away from everydays fog.

Let you’re masks of illusion fall one by one to the floor, let the pure essens of no-thing transend forevermore.

 As the sound of the waken world disappears from within. To the sweet voice of our lady S’lba you will slowly tune in.

Let the sun behind the sun gudie you on you’re lifes path.  Towards the night of Pan you turn and with the hidden one laugh.

So let all things in youre hart go as we turn our faces towards, to the one beyond ten as we fall forwards in  darkness backwards.