Den Typhoniska filosofin enligt mitt tycke.

Många kopplar Crowley, magi och vänstra handens väg till vad många kallar ondska. Det vill säga handlingar som bryter mot lagen, övergrepp på människor och djur samt mycket annat otrevliga saker. Människor som klär sig i svart och lyssnar på black metall och kallar sig för satanister.

Är så fallet kan man fråga sig?

Nej allt annat än detta säger jag. Visserligen tror jag inte på att värden som gott och ont finns utanför det mänskliga sinnet som en objektiv existens. Detta gäller det mesta i vår vardag och vår egen uppfattning om vår egen personlighet.

Jag ogillar att placera saker i fack så som vit eller svart magi etc… personer som placerar saker i fack generaliserar ofta och dessa leder mer till fördomar än klarhet.

Min uppfattning av den Typhoniska filosofin är att den är kopplad till den kvinnliga aspekten av det andliga och där med månen, undermedvetna, sexualitet, och nattsidan av livets träd (universum B, the void, alltets ursprung). Det icke-manifesta som genom detta icke vara har all potential utan gräns.

Det manifesta är det som anses vara dagsidan, maskulina fallisk solkult. Denna sida är vårt ego och personlighet. Allt vi kan uppleva med våra sinnen och det som ryms inom tid och rum. Allt här är i ständig rörelse och där med också en illusion eller maja som det kallas inom Buddhismen.

Det man fruktar och räds symboliseras oftast med hemska bilder och symboler. Demoner och jävlar får representera avgrunden och det mörka och det är dessa symboler och väsen som Kenneth Grant bland annat använder för att påvisa våran dolda sida som många inom dom stora religionerna räds för men som i slutändan ändå är vårt ursprung. Ett bra exempel är Kali den mörka och slukande modern. Hon är lätt att misstolka med sina avhuggna huvuden runt sin hals.

Men varför anamma nattsidan av det kabbalistiska trädet med dess tunnlar och kliffotiska energier som hotar att förgöra en? För den enkla orsaken att dessa energier och avgrunder finns inom oss själva och får löpa amok med oss om vi inte anammar dessa och lär oss leva med dem och på så sätt kontrollera dess influenser på oss.

Enligt Kenneth Grants Typhoniska triologier är det just mörkersidan som egentligen är den verkliga sidan och vi med våra vardagliga medvetande är likt Platons grottliknelse blott skuggspel på väggen.

Ett bra exempel på denna dualitet som vi lever med är relationen mellan Ra Hoor Kuit och Hoor Paar Kraat. Den ena är sol-falken och den andra barnet som sitter på en lotusblomma på avgrundens vatten. På sätt och vis är de två sidor av samma mynt, en Horus och en anti-Horus. Den som omsluter dem båda är Nuit med stjärnor på sin kropp som är oändliga. Nuit, Nu-Isis är själva mörkret själv som föder ljuset. Hon är bortom tid och rum och därav Kenneth Grant’s ofta utomjordiska liknelser och UFO-symbolism.

Grant var också en av dem som först började använda Lovecraft inom sin kreativa magi vilket säkert inte gått hem i alla läger. Men han använde allt på sin palett för att måla upp och skapa en länk mellan medvetandet och det bortom slöjan. Lovecrafts mytologi hemsöks av monster och otäckheter som inte är jordsliga och detta passade Grant som handen i handsken.

Så den ondska som symboliskt poppar upp inom den Typhoniska filosofin och vänstra handens väg är just symboler. Set, Satan eller Shaitan är en form av anti-logos eller anti sol, den svarta solen, solen bortom solen som ofta kopplas samman med Sirius är inte en ond makt utan snarare vårt sanna ursprung. Rädslan inför detta obeskrivliga har lett till en svartmålning som egentligen inte är rättvis. Precis som livet i sig själv är hårt och brutalt är dessa krafter det, då har man tagit till en symbolik där man ondgör allt detta man fruktar. Men sanningen är att vi är den del av detta och arbetet med att balanser upp detta inom oss är arbetet med de arkaiska krafter som döljer sig bakom dessa skrämmande masker.

Både som barn och som ”vuxen” har jag själv stött på detta alluppslukande mörker flera gånger som ingen kunnat förklara allra minst jag själv. Dessa tillfällen har varit tillintetgörande för mig själv och mitt ego som inte kunde greppa detta oformbara som tornade upp sig inom mig. Men nu känner jag att jag nu har verktyg för att kunna behandla och möta detta mörker som ligger och gömmer sig i våra medvetandes skrymslen.

Vissa anser att Kenneth Grant är ”pure evil” men detta anser jag är en trångsynt bild av honom och säger mer om personen som yttrade åsikten. Det man inte förstår gör man lätt till något farligt men samtidigt hur mycket ondska har inte spridits i världen av människor som sagt sig gjort det i godhetens namn?

Annons