The dark lord – Peter Levenda

Peter Levanda som även ryktas vara Simon författare/utgivare av Necromonicon i slutet av 70-talet ger nu ut en bok som berör Lovecraft, Kenneth Grant, Crowley och den Typhoniska traditionen.

Den har blivit väldigt omtalad i ockulta kretsar och det ska bli spännande att se om den är så bra som vissa påstår den är.

Det som är roligt är att i och med denna bok kommer det bli ett uppsving för Grant och den Typhoniska grenen av Thelema.

 

Bra pris på bok HÄR

Annons

Att dra gränser

Ibland måste dra gränser och sätta ned foten. Detta är något jag ofta är mycket dålig på. Det kan vara extra jobbigt då gränsdragningen gäller föräldrar eller syskon.

Relationer till dom närmaste släktingarna kan vara problematiska och fyllda av skuldkänslor som kommer från bilder på hur det ”ska vara”. Verkligheten är ofta en helt annan. Sanningen är att man varken behöver eller måste älska de närmaste.

Att öppna upp ögonen och se verkligheten hur den är kan vara både svårt och smärtsamt. Den bild man har fått med sig från barnsben styr ofta våra handlingar i vuxen ålder och vi tror att det den är vår egen men så är inte fallet.

Man måste sätta gränser och man måste våga säga ifrån. Tar man några steg tillbaka och försöker se på omständigheter med lite mer objektiva ögon kan man se att mycket av den bild man har inte stämmer med hur verkligheten egentligen är.

Det är detta som börjar gå upp för mig nu. Det hjälper inte att undvika det obehagliga utan till slut måste man bemöta det öga mot öga och stå upp för sig själv. Att dra gränsen och sätta ned foten. Om detta innebär att närstående tar illa vid sig eller inte vill eller accepterar det så är det inte mitt problem utan deras problem. Jag kan bara följa en vilja och det är min egen vilja.

Frågar jag mig själv om jag mår bra hur det varit innan och svaret blir nej måste något ske. Jag måste titta på vad som fått mig att må illa och faktiskt gjort övergrepp på den jag är måste jag ändra på det. Innebär det att jag måste sätta gränser som inte kan accepterar eller tycker om så får det så vara.

Ingen terapeut eller psykolog värt sitt salt kan säga mot mig. Man måste inte älska sina föräldrar eller syskon. Man måste först se till att må bra själv. Innebär det gränsdragningar andra inte gillar så gör det det.

Vad har nu Set’s Pentagram kanske vissa frågar sig nu. För mig representerar pentagrammet mitt jag som bryter sig fritt från den cirkel som omsluter den vilket representerar omvärlden och de bilder som jag fått med från barndomen och sociala omständigheter. Den finns omkring mig och det går inte att ignorera men vill man vara en fri individ måste man lära sig att ha en sund relation till det omkring oss vare sig det är närstående eller annat.

Uppblåsta egon inom ockultismen

Efter 20 år av ockult intresse så är det något som jag ser som en av de största sjukdomar man kan finna inom ockultismen och det är uppblåsta egon. Man finner dessa egon både på höger och vänstersidan av traditionerna. Det som ofta följer med dessa uppblåsta egon är absoluta sanningar och bristen på självinsikt.

Det är viktigt att ha fötterna på jorden. Långt ned i själva helvetet om du frågar mig. Tyvärr flyger dessa uppblåsta egon upp i det blå och placerar deras huvuden bland molnen att de totalt förlorar sikten ned till marken eller sina egna handlingar.

Början av min vandring var bland grupper som såg och ser sig som Högra handens väg. Man pratar om vit magi och ser sig som kämpar för det goda. Men vad är egentligen vit magi eller gott? Ofta är det en total brist på filosofisk insikt och ifrågasättande av de dogmer man ofta har hur mycket man än påstår att man inte har. Ofta råder en total dualistisk syn även om man påstår att man har en monistisk syn, Svart och vitt, gott och ont är det som verkar vara det enda som råder. Samtidigt som målet är en förintelse av egot och upptagande av något ”högre” är ledarna ofta extrema individualister. Reglerna gäller alla andra men inte de upplysta mästarna.

Tittar man närmare i sömmarna så brister de rejält och man finner dem vara fulla av hyckleri och rent struntprat. Mina första år tillbringade jag inom Servents of the Light och det visade sig att denna organisation stämde överens med alla de tragiska punkter jag tagit upp. Både ledaren i Sverige och de i England hade egon större än livet själv. Gud förbjude om någon var kritisk och ifrågasättande. Det är nästen kultvarning om man vill vara riktig elak. Jag lärde mig mycket visserligen men inget unikt som man inte kan finna någon annanstans vad S.O.L än säger. Det komiska är att jag kom i kontakt med element under den här tiden som kan säga tillhör den vänstra handens väg. I samband med att jag lämnade SOL så dök det upp en katt bland hermelinerna. En bedragare som lurade skiten ur ledaren i Sverige och överhuvudet Dolores i England. Han visste precis vad som krävdes. Man slickade deras rövar på rätt sätt och klappade dem medhårs och de gav honom allt, grader och pengar. Tragikomiskt minst sagt och det visar verkligen vad för människor som ledde SOL då.

Då jag lämnade S.O.L var jag både luttrad och besviken.  Jag sökte mig till andra grupper som till exempel BOTA men även där fanns jag samma drama och uppblåsta egon. Vare sig det var WICCA, Vitka eller vad annat så var det alltid samma typer av människor med sina absoluta sanningar och alltid samma vit/svarta synsätt som tillslut känns ett väldigt naivt och barnsligt synsätt.

Då mitt intresse för Crowley växte började jag även mitt intresse för vänstra handens väg och organisationer som lutar åt det hållet. Tyvärr fann jag OTO (the caliphate) vara lika dogmatiskt lett av personer med uppblåsta egon. Church of Satan av idag är bara ett skämt och har inget alls med den organisation som La Vey startade på 60-talet. Även Temple of Set har haft sina interna stridigheter och uppblåsta egon men bortsett från det så har ToS fortfarande min respekt även om jag inte är medlem längre.

Min insikt idag är att det bara finns en väg för initiering och det är genom sig själv. Det finns ingen objektiv initiering utan bara en individuell sådan. Sen är det upp till var och en att finna det uttryck som passar för en och det som tilltalar en. Vill man tillhöra en organisation måste man alltid vara väldigt kritisk och inte ha någon rosafluffig syn ledare och grupper. Det finns bara en som har den absoluta sanningen för dig och det är du själv. Att utveckla sig (xeper) är det viktiga anser jag. Inga fina grader och sånt är något självändamål. Säger någon åt dig vad som är gott eller ont, svart eller vitt ja då ska du genast vända ryggen till och gå därifrån för dessa individer är inte värda din närvaro.